Australian Painter, 1855-1917 By the early 1880s, his work began to attract considerable attention and won a number of prizes from the National Gallery, including a 30-pound first prize in 1883 in their annual student exhibition, and by the mid-1880s began to concentrate more on the works of the Australian bush which made him most famous. In 1883, he received first prize in the first annual Gallery students' exhibition, for best studies in colour and drawing. In 1888, he became instructor and master of the School of Design at the National Gallery. In this position he taught a number of students who themselves became prominent Australian artists, including Charles Conder and Arthur Streeton. He continued to paint through the first two decades of the 20th century, though by the beginning of World War I his health began to fail. He travelled to England in 1907 and visited Tasmania, but aside from these relatively short excursions lived most of his life in Melbourne. McCubbin married Annie Moriarty in March, 1889. They had seven children, of whom their son Louis also became an artist. In 1901 McCubbin and his family moved to Mount Macedon, where he was inspired by the surrounding bush and has experimented with the light and its effects on colour in nature. In 1912,  Related Paintings of Frederick Mccubbin :. | Autumn Afternoon | Collins Street | A Bush Burial | Colour Note at South Yarra | Nude Study |
Related Artists:
MIERIS, Frans van, the Elder
Dutch painter (b. 1635, Leiden, d. 1681, Leiden). was a Dutch genre and portrait painter. The leading member of a Leiden family of painters, his sons Jan (1660-1690) and Willem (1662?C1747) and his grandson Frans van Mieris the Younger (1689?C1763) were also accomplished genre painters. Frans was the son of Jan Bastiaans van Mieris, a goldsmith, carver of rubies and diamond setter at Leiden. His father wished to train him to his own business, but Frans preferred drawing, and took service with Abraham Toorenvliet, a glazier who kept a school of design. In his father's shop he became familiar with the ways and dress of people of distinction. His eye was fascinated in turn by the sheen of jewelry and stained glass; and, though he soon gave up the teaching of Toorenvliet for that of Gerard Dou and Abraham van den Tempel, he acquired a manner which had more of the finish of the exquisites of the Dutch school than of the breadth of the disciples of Rembrandt. It should be borne in mind that he seldom chose panels of which the size exceeded 12 to 15 inches, and whenever his name is attached to a picture above that size we may surely assign it to his son Willem or to some other imitator. Unlike Dou when he first left Rembrandt, or Jan Steen when he started on an independent career, Mieris never ventured to design figures as large as life. Characteristic of his art in its minute proportions is a shiny brightness and metallic polish. The subjects which he treated best are those in which he illustrated the habits or actions of the wealthier classes; but he sometimes succeeded in homely incidents and in portrait, and not unfrequently he ventured on allegory. He repeatedly painted the satin skirt which Ter Borch brought into fashion, and he often rivalled Ter Borch in the faithful rendering of rich and highly-coloured woven tissues. But he remained below Ter Borch and Metsu, because he had not their delicate perception of harmony or their charming mellowness of touch and tint, and he fell behind Gerard Dou, because he was hard and had not his feeling for effect by concentrated light and shade. In the form of his composition, which sometimes represents the framework of a window enlivened with greenery, and adorned with bas-reliefs within which figures are seen to the waist, his model is certainly Dou. It is a question whether Houbraken has truly recorded this master's birthday. One of his best-known pieces, a party of ladies and gentlemen at an oyster luncheon, in the Hermitage at St Petersburg, bears the date of 1650. Celebrated alike for composition and finish, it would prove that Mieris had reached his prime at the age of fifteen. Another beautiful example, the "Doctor Feeling a Lady's Pulse" in the gallery of Vienna, is dated 1656; and Waagen, in one of his critical essays, justly observes that it is a remarkable production for a youth of twenty-one. In 1657 Mieris was married at Leiden in the presence of Jan Potheuck, a painter, and this is the earliest written record of his existence on which we can implicitly rely. Of the numerous panels by Mieris, twenty-nine at least are dated--the latest being an allegory, long in the Ruhl collection at Cologne, illustrating what he considered the kindred vices of drinking, smoking and dicing, in the year 1680. Mieris had numerous and distinguished patrons. He received valuable commissions from Archduke Leopold, the elector-palatine, and Cosimo III de' Medici, grand-duke of Tuscany. His practice was large and lucrative, but never engendered in him either carelessness or neglect. If there be a difference between the painter's earlier and later work, it is that the former was clearer and more delicate in flesh, whilst the latter was often darker and more livid in the shadows. When he died his clients naturally went over to his son Willem, who in turn bequeathed his painting-room to his son Frans. But neither Willem nor Frans the younger equalled Frans the elder.
Marescalca, Pietro
Italian Painter, ca.1520-1589
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.